Johanna

Jag hoppades att jag skulle slippa den här magkänslan.

Jag mår illa, känner mig alldeles yr, ögonen svider och klumpen i halsen bara växer.

Jag visste att det skulle hända, men man kan aldrig vara beredd.

Imorgon.

Jag vill verkligen inte vara med om detta igen, jag vill inte.
Varför är man djurmänniska?
Varför öpnnar man sig för djuren, man pysslar om dom, man älskar dom.
När man vet att dom inte lever för alltid, när man vet att någon annan kan bestämma över vilka som har rätt att leva?

____

På torsdag när jag ska dit, ska jag vara som vanligt då?
Kommer jag fixa det?

Boxen kommer vara tom, hagen likaså.

Raderat.

____


Jag trodde aldrig att jag skulle ta det så hårt som jag gör.
Jag har försökt ta avstånd, men hur fan kan man?




På något vis så visste jag nog det, jag var påväg därifrån, men vände ute på stallplanen, sprang in i stallet och skar ner två äpplen i krubban + två morötter.
Det kändes så bra, för jag visste att du skulle smaska i dig dom med god aptit.

Några timmar senare fick jag beskedet.

Det första jag tänkte var: hoppas han hann in för att äta sin mat..