Johanna

Stockholm den 21 juni 2011

Öppet brev till samtliga Riksdagspartier.
Bästa politiker och beslutsfattare,

 

Medan jag själv och många, många, andra försöker övertala Sverige att ”farliga hundfrågan” inte är en hundfråga utan en ägarfråga så fortsätter hundattackerna på både människor och andra djur.

Hur ska jag eller någon annan kunna stå i TV och media och tala om att hundar inte är farliga, samtidigt som statistiken visar att de faktiskt är det?

Denna frågeställning är något jag ofta ställer mig.
Och efter en hundattack så är jag nästan orolig över att svara i telefon.

Om det är en journalist, vad säger jag då?

Jag kan säga det vanliga och faktiskt det som är sant, men vad hjälper det?

Vad hjälper det om jag säger att den eller den rasen inte är mer farlig än vad en annan hundras är?

Vad hjälper det att jag säger att det är en ägarfråga eftersom det trots allt är hunden som gjort någon illa?

Ägaren till den ”farliga hunden” kanske till och med finns med i medierna och för de som tittar eller lyssnar visar sig vara fullt normal och skötsam.

Hur ska jag eller andra då kunna bevisa att det är en ägarfråga?

Denna ansvarsfulla ägare kanske redan har tagit bort hunden, kanske säger att hunden inte var stabil och säker.

Vem framstår då som trovärdig i debatten?

Jag som hundexpert påstår att det inte är hundens fel, ägaren till hunden säger att det är hundens fel och har därför avlivat den.

En debatt som denna är mer eller mindre omöjlig att vinna, hur skicklig debattör man än är. Faktum kvarstår, en människa har skadats av en hund!

De frågeställningar och undersökningar som ibland görs av media eller av politiker är också totalt orättvis, och även den helt omöjlig att försvara sig emot.

Vi kan inte ens vara med att tycka till, för vad vi än svarar så har vi därmed sagt att hundar är farliga.

 

En vanlig fråga som människor i olika undersökningar ombeds svara på är –

Ska farliga hundar förbjudas?

Svarar man – nej - på en sådan fråga så framstår man som en fullkomlig idiot.

Svarar man – ja - på den frågan så har man också därmed sagt att det finns speciella hundraser som är farliga.

Även här är vi hundexperter och hundälskare chanslösa.

På frågan – Ska vi förbjuda kriminella och korrupta politiker – tror jag den mest rutinerade politiker skulle ha svårt eller totalt undvika att svara varken – ja, eller – nej!

Svarar politikern – ja – på denna fråga, då har denne också medgivit att det finns politiker som är kriminella och korrupta.

Svarar politikern – nej – så framstår politikern själv kriminell och korrupt.

Men vi som håller på med djur, eller hundar i detta fall, blir utsatta för detta gång på gång utav media och politiker.

Det är en riktigt otäck situation vi har eller håller på att hamna i. En situation jag befarar vi har svårt att komma ur, i alla fall helskinnade.

 

Jag är övertygad om att vi hundintresserade måste mobilisera, att vi måste ta ett större ansvar generellt.

Med att mobilisera så menar jag att vi måste djupare in i debatter, till och med ge oss in i politiken. Vi måste samarbeta oavsett vad vi hundägare och hundälskare tycker om en viss ras.

Vi måste göra annat än att bara säga – Det är en ägarfråga, min ras är inte farligare än din ras, och så vidare.

Vi måste utbilda, utbilda och återigen utbilda. Vi måste ställa krav. Med krav menar jag inte bara på den enskilde hundägaren utan också på politiker, myndigheter, SKK organisationen med mera.

 

För ett antal år sedan när denna ”farliga hunddebatt” först dök upp i media låg vår fina tävling och skyddshundsverksamhet i farozonen.

Man diskuterade seriöst och allvarligt långt in i politikens korridorer om att förbjuda skyddsverksamheten för civilpersoner.

Detta trots att det mig veterligen aldrig fanns någon incident som var allvarlig där en utbildad skyddshund fanns med.

Detta nära förekommande förbud av tävlingsmässig skyddsdressyr var betydligt allvarligare och närmre än vad många tror eller trodde.

 

Man löste detta genom seriöst arbete och samarbete.

Svenska kennelklubben, Svenska Brukshundsklubben med sina engagerade medlemmar som stöd, tillsammans med Polisen lyckades övertala våra politiker.

Men man uppförde också krav på utbildning och licensiering. Man införde något som heter ”Skyddslicens”.

När denna licens infördes blev kritiken från många håll hård mot vår hundorganisation. Men denna licens har med tiden blivit accepterad och faktiskt också relativt omtyckt av medlemmarna.

Blev det en incident där en hund var inblandad kunde man lätt påvisa från organisationens håll att denna hund inte var licensierad av organisationen. På så sätt lättade man då på trycket på våra skyddshundar och skyddshundsförare och på organisationen i stort.

Istället för att bara säga – Våra skyddshundar är inte farliga – så tog vi också vårt ansvar.

 

Svenska Schäferklubben har nu börjat ta sitt ansvar i denna fråga. Även om inte Schäfer just nu är i farozonen.

Man har satt igång något som man kallar Schäfermärket. Det är ett märke man som Schäferägare kan ta för att på så sätt utbilda sig själv, sin hund och framförallt för att ta ansvar.

Det är en teoretisk och praktisk utbildning av hundägare och hund, samt ett lättare lydnads och miljöprov.

Gör man detta med godkänt resultat så erhåller man då ”Schäfermärket”.

Detta märke har Svenska Schäferhundklubben för avsikt att under tid motivera samtliga Schäferägare i Sverige att ta.

Schäferklubben är övertygade om att denna relativt enkla utbildning säkerställer, eller i alla fall minimerar risken att en Schäfer ska vara orsak till något olyckligt.

Om det är en Schäfer som trots allt ställer till med något allvarligt så kan Schäferklubben visa att denna ägare och hund inte genomgått utbildning i klubben vilket i sin tur ger säkerhet och seriositet till både klubb och ras.

Skulle hund och hundägare trots allt ha detta märke, då kan klubben agera åt något håll, Kanske förändra, utesluta, bestraffa och så vidare.

 

Detta initiativ, som Schäferklubben tagit, kanske är något alla andra rasklubbar också skulle ta efter.

 

 

 

Ibland känner jag bara för att ge upp.

Ibland kommer det över mig att det kanske är en hopplös kamp som vi ändå förlorar med tid.

Kanske skulle ett förbud av ett tiotal raser göra mindre skada för hundsverige än att ha det som vi har det idag.

 

Men vilka konsekvenser skulle detta med förbud kunna ha?

 

Förutom att jag är övertygad om att förbud är fel väg att gå, så finns det många konsekvenser.

Om ett förbud på ett tiotal raser skulle ske, så kommer det fortfarande finnas hundincidenter. Det skulle i sin tur få politikerna att utöka förbudet.

Det finns inte en chans i världen att politikerna skulle säga att detta med förbud var en felsatsning, istället skulle man förbjuda fler raser.

Sen ännu fler och så vidare.

 

Snart skulle det kunna bli ett löjligt stort antal hundraser som förbjuds och därmed bli ohållbart.

Då skulle storlek och vikt komma på tal. Det finns redan i andra länder.

Snart har vi då ett förbud mot hundar som väger över en viss vikt.

Detta skulle skada hundsporten och hundsverige mer än vad jag tror många faktiskt inser. Det skulle ta många decennier innan vi återhämtat oss, om det någonsin skulle ske.

 

Det som också skulle ske, vilket jag redan varit inne på, är att hundattackerna skulle fortsätta.

Dels med blandraser, som faktiskt redan idag står för den största mängden omhändertagna hundar av polisen (2009). Dels med ”illegala” och förbjudna hundar. Samt i större utsträckning med andra raser än vad som är vanlig förekommande idag.

Det kan väl inte finnas någon hundmotståndare eller ens politiker som på största allvar tror att de personer som idag har hundar som skulle falla in under ett förbud, skulle sluta med hund.

De hundar som hamnar på förbudslistan skulle bli mer attraktivt att äga för en viss grupp människor, och att hitta vägar runt systemet har jag redan funnit flera lösningar på.

De som skulle bli drabbade av ett förbud är endast de hundägare och hundar som faktiskt inte ens idag ställer till med något.

 

Sen har vi också något som för många verkar väldigt långsökt, men som jag menar att det inte är.

Det är att hund blir, eller faktiskt redan är, en klassfråga.

Redan idag har bostadsbolag listor på olika raser som inte får finnas i deras bostadsområden.

Efter ett långt samtal med en politiker så har jag också förstått att denna diskriminering kommer mer och mer, det blir vanligare och vanligare.

Det är ju också prövat i hyresnämnden där nämnden kom fram till att det är helt okej att sätta sådana förbud eller att ställa sådana krav på sina lägenhetsinnehavare.

 

Det innebär i praktiken idag att jag kan ha en hund, vilken hund som helst, bara jag bor i villa.

Det finns de personer som inte vill bo i villa, men det finns också de personer som inte har någon ekonomisk möjlighet att göra det, och kanske heller aldrig kommer att få den möjligheten.

 

 

Vad innebär då ett sunt och bra hundägande?

 

Det innebär mycket, men inte minst ett ökat välmående, sällskap, aktivitet, fritidssysselsättning, ett sätt att komma ut, att träffa folk och så vidare.

 

Vad en hund kan innebära för en enskild person finner jag ingen anledning att gå in på här. Det skulle bli en för lång text samt att detta redan är vida känt för allt och alla.

I dessa områden där detta med ”farliga hundar” är ett stort problem, hur stora problem skulle då ett förbud mot vissa hundraser föra med sig?

Väldigt mycket problem tror jag!

 

Det finns givetvis en stor mängd konsekvenser detta med förbud för med sig, men jag stannar här. Dels för att jag inte har en aning om alla konsekvenser men också för att jag nästan skäms för att vara svensk och skriva om detta.

 

I vårt fina land, med alla våra resurser och framför allt vår stora kunskap för hund, skulle inte vi kunna finna bättre lösningar än ett förbud?

Sverige och den hundorganisation som finns i Sverige är ju världsledande.

 

Det har inte slagit någon politiker eller annan beslutsfattare att göra dessa områden mer hundvänliga istället?

Nu menar jag inte en rastgård, utan jag tänker mer på utbildning och möjligheter. Kanske till och med hundansvariga på gården med en viss utbildning eller annat.

 

Det är också så att ämnet hund är bra för en politiker att driva.

Förhållandevis vågar jag påstå att ämnet hund ger mer publicitet än många andra mer tråkiga ämnen, men med minimal risk.

Det är lätt att bagatellisera om man stöter på hårt motstånd.

-       ”Det är ju bara hundar vi pratar om. Vi politiker har mer allvarliga saker att engagera oss i. Som till exempel vård och omsorg, skolan, med mera.”

 

Kanske kan en fras som ovan vara användbar för en politiker i en trängd situation.

”Farliga hundfrågan” tror jag har ett större syfte för många politiker än saken i sig.

 

Det finns omkring 800 000 hundar i Sverige. Sverige är världens bästa land när det gäller hund.

Svenska hundägare ser till stor del sin hund lika mycket värd som en familjemedlem.

Det strikta ägaransvaret gäller för oss hundägare.

Jag tycker det strikta ägaranvsvaret är bra, men samtidigt måste man också komma ihåg att det händer rena rama olyckor.

Det händer på arbetsplatser, det händer i trafiken och så vidare. I vissa fall kan man även betrakta en hund som gör en människa eller hund illa som en olycka.

Men har man hund, då finns inga olyckor, bara ansvar.

 

Nu måste vi, hundälskare och politiker, göra något åt detta växande problem innan det är försent.

Det handlar inte bara om att få stopp på ett eventuellt förbud, det handlar också om att få ner antal hundattacker.

 

Sverige är världsledande på hund, var stolta över det. Men ta det inte för givet.

 

 

Fredrik Steen Hundcoachen

Hundexpert, författare och bloggare

www.fredriksteen.se

 

 

Detta brev är sänt till –

 

Samtliga Riksdagspartier

Tidningarnas telegrambyrå

 

Webben – www.fredriksteen.se

 

Vill ni sprida detta brev så ber jag Er att sprida det i sin helhet // Fredrik Steen


Bild tagen av mig på IPO-tävling i Amsberg 19/6 - 11